louiisegustafsson

jag har en obehaglig känsla inom mig, jag har inte riktigt förstått att jag lämnat tyringe skola. Det känns som jag är klar där, det vet jag att jag är, men jag tycker om den skolan. jag tycker om lärarna, eleverna. det mesta. det kommer kännas konstigt att inte komma tillbaka dit i höst, som jag gjort alla andra år, att inte gå i samma klass som dem jag brukar göra, allt blir nytt, ingenting kommer vara som det var innan. det är faktiskt lite sorligt att tänka såhär, men på ett sätt behöver jag förändring, jag var skoltrött, riktigt skoltrött. jag behöver nog lite nytt i livet, nya kompisar, nya lärare, nya klassrum, allt.

när man tänker efter har vi haft hur roligt som helst på tyringeskola.
ända sen när vi började i 0:an så har vi mognat upp och blivit 16 år, tänkt vad tiden går.
jag vill inte tänka att livet går i 190, för det gör det verkligen.
på rasterna när man va mindre lekte man alltid ryska posten, man tyckte det va coolt att göra det i den åldern, haha, jag minns det som igår! Vi blev lite äldre, under 3;an till 5;an så va det fotboll som gällde, varje rast, precis varje rast skyndade man sig upp till planen som låg bredvid den stora skolan, sen spelade vi tills klockan ringde och det va dax att ha lektion igen.

när man sedan började sexan va allting nytt, man hade sina gamla kompisar med sig, men resten av klassen var nya, när jag kom till den där första skoldagen så va man lite nervös, nervös på hur andra skulle tycka om en,  men när alla lärde känna varandra blev det lättare och man kunde visa vem man verkligen va. Min klass den va så speciell, man kunde vara sig själv med den, jag skämdes aldrig. Vi va som en familj tillsammans, en väldigt stor familj, haha!

sen i 9;an när vi åkte till magnarp så kom alla varandra väldigt nära, mer tighta än hur vi varit innan.
men i sälen då blev det mer kärlek i klassen och alla kände alla väl.
dem sista månaderna i 9;an har jag varit ganska ledsen, jag har tänkt mycket hur det blir till hösten, alldeles för mycket.. men klassen har stöttat mig och jag har försökt att inte visa det så mycket.

nu på avslutningen så ville jag inte visa mina tårar, när vi sammlades i slutet, i klassrummet.
jag såg på alla tjejer som grät, hur mycket dem tyckte om klassen.. jag försökte.. Erik kom fram till mig och kramade om mig. då gick det inte längre, tårarna kom och jag höll om honom ett bra tag. han förstår inte vilket stöd han har varit för mig, det är svårt att visa det. Men jag vill att han ska veta det, jag kommer sakna honom, riktigt mycket.

när vi sedan lämnade klassrummet för sista gången, då blev jag mer ledsen..
sista gången vi gick ifrån varandra tillsammans, det va svårt.

men jag försöker att se framåt nu, klassen har betytt mycket för mig och det vet dem om.
men nu är det nya tag och allt kommer bli så annorlunda.
jag känner på mig att jag kommer trivas på jacobskolan, det blir säkert bra, ellerhur Anna? :)

nu har jag skrivit av mig en stund, jag kännde att jag behövde det.


ni kommer alltid finnas, det vet ni.