louiisegustafsson

När vi startade upp Damlag i tyringe. Jag var så förväntansfull och nyfiken, glad över allting. Självklart var jag stolt över att få spela i ett damlag. Något man drömt om sen man var en liten fis. Vi spelade några träningsmatcher på grus och en match, så var det inte mer än någon minut kvar. Jag skulle göra min tvärvändings fint som jag kallar den. Men när jag skulle vrida tillbaka kroppen, så fastnade benet på något sätt och jag vred till mitt höger knä. Det går verkligen inte att beskriva smärtan, det gjorde riktigt ont i hela knäet. Dem hjälpte mig och smärtan la sig lite. Jag minns det som om det vore igår, det blev inget björke för mig den dagen heller. När jag satt där och hade ont i knäet, jag trodde det skulle släppa, snart, att jag kunde vara tillbaka på planen snart igen. I och för sig var jag det. Jag väntade några veckor, kände av knäet, men fick följa min envisa vilja. Jag tog mig tillbaka och jag spelade min första vår säsong med damlaget någonsin. Det kom träningar/matcher jag hade ont i mitt knä, men jag ville inte lägga av ett tag. Jag ville spela fotboll. Göra det som jag älskade mer än allt annat i hela världen. Vi visste inte vad det var som hade hänt med knäet. Förmodligen en riktig smäll och att det satt kvar länge. Jag kämpade på och fick spela matcher och allt. Det kändes bra igen.

Vi hade en match kvar innan sommar uppehållet. Helgen innan skolavslutningen i nian, och allt det där roliga som hände den veckan vi slutade. Jag minns det så väl, det stod 2-2 i matchen. Det var inte så mycket tid kvar, jag kommer ihåg att jag var i en närkamp med målvakten, och att hon fick en liten smäll av mig, hon blev såklart förbannad, hon ville förmodligen ge igen, jag kom fri, petade bollen om sidan om henne, men då kom hon med sina dubbar och jag fick dem rakt på mitt vänstra knä, jag skrek, det gjorde så ont i mig, det går verkligen inte att förklara. Det var väl hon som ville hämnas på mig, för att jag råkade ge henne en liten smäll.. Jag kom ut på sidan, och några minuter efter hörde jag slut signalen, jag hade avgjort matchen. Men mitt andra knä va pajjat. Klart jag blev glad för mitt lag och för jag kände mig stolt. Men jag hade precis kommit tillbaka efter en tuff period med mitt högra knä. Jag var där igen.. Jag har fortfarande märken ifrån dubbarna på mitt knä. Man ser dem tydligt. 

Vi skulle möta lärarna i fotboll på måndagmorgon.. Blev det någon match för mig? Nej, jag gick på kryckor hela helgen. Men kunde gå lite lätt på måndagen, men blev ingen match för min del. Det var verkligen någonting jag sett framemot under hela mitt liv. Att få möta lärarna, visa skolan och alla andra. Men det sket sig helt och hållet. Balen som var på kvällen gick ändå hyffsat bra, bättre än jag trodde. Så är ändå glad för det.

Under sommaren så tog jag det lugnt med fotbollen och kände knappt av något av knäna, men väl tillbaka till höst säsongen, fick jag små smärtor, men jag klarade av det. Nu är jag där igen. Jag tränade som sagt brottning igår, fick en vridning på knäet som det inte klarar av. Men det är en vanlig vridning för mig, för jag får det ofta på fotbollen. Men jag biter ihop och det fungerade bra tilslut. Där efter så var det fotbollsträning och jag använde skyddet, träning gick bra och kände inte så mycket. När jag vaknade i morse och gick på benet, hade jag ont. Jag var där igen. Jag orkar verkligen inte med det längre. Att inte få göra det man älskar fullt ut, det är ett helvete. (ursäkta ordvalet) Jag intalar till mig själv varje dag, det blir bra, det kommer läka, du kommer få spela som du gjort förut. Jag har aldrig haft en skada i hela mitt liv, tills jag började i damlaget. Jag har aldrig vetat hur det har kännts att vara skadad, att vara borta. Det är det jobbigaste som finns.

Jag tror ni fattat nu, det finns ingenting i hela världen som slår min kärlek till den där runda lilla bollen. Jag älskar den och allt runt omkring den. Planen, laget, tränarna, pupliken. Allt som fotboll innehåller. Jag vill kunna leva igenom det, leva mitt liv som jag vill ha det. Kunna träna hur mycket jag liv, utan att någon skulle kunna stoppa mig ifrån det.

Jag vet att en dag, det kommer säkert komma en dag, då jag måste göra någonting åt mitt/mina knän, då något mer allvarligt händer, det bevisar då att jag kommer vara borta ifrån fotbollen ett bra tag. Hur jag ska klara det? vet jag inte. Det är något jag får ta tag i då. Nu måste jag bara fokucera på att bli bra i det som gör ont. Snälla någon, trolla bort smärtan eller vad som, skulle offra allt för att få kunna spela fotboll som jag gjort förut.

Jag älskar det.




Denna bilden har ni nog sett tuden gånger om, men jag tröttnar aldrig.